Webbkrönika – Solen glimmar blank och trind

Solen glimmar blank och trind. Vi drar ut med segelbåten, familjen och jag.

Men icke uppblåser vinden; seglet slokar trött och bommen följer blott lydigt vågornas bångstyriga rörelser. Nej, icke är det vinden. Icke är det vindens vågor, som sätter vare sig vågor eller segel i rörelse. Nej, vattnet är icke lik den spegel Bellman besjöng; Baggens vatten är upprivet likt en ocean.

Likt en vild ocean, slits den blanka ytan isär.
Isär på det vatten vars yta fyllts av flyktiga båtar.
Båtar med glappande käftar.
Metallkäftar som hungrar efter vatten.

Klart för slag! Vi slår.
Vi har seglat i en timme. Ungarna skruvar på sig; vi måtte ha kommit långt?
Jo, säger jag, sätter mig på styrbordssidan för att dölja Nackamasterna i fjärran.
En strid ström båtar flåsar oss i akten. Ömsom i fören. In i seglen.
Likt testosteronfyllda hingstar skenar de fram över vattnet.

Min yngsta frågar ”Varför har de så bråttom? Har de inte semester?
Tanken blir suddig och jag säger ett svar som inte är ett svar.
Ty jag vet icke vad svaret är.
Men när hon säger att ett oväder närmar sig. Då säger jag att himlen är oskyldigt blå.
Att det blott är båtarnas mullrande toner vi hör. Från bas till diskant.

Sommaren 2020.
Sommaren då vi återupptäckte den svenska naturen.
Sommaren då farlederna fylldes med trafik.
Sommaren då farleden förvandlades till en pulserande motorväg.
Sommaren då skärgårdens tystnad försvann.

När vi slår rakt i vindögat passerar ortens fräschaste farsa på babordssidan; brunbränd med vältränad bringa, ty han har hunnit träna på gymmet, emedan jag vevat vinschen på däck i svettig T-shirt.

”Fortare pappa, fortare”! Hör vi hans ungar ropar från sittbrunnen. Men de lyfter icke blicken därvid; ty blicken är fäst vid mobilskärmen på vilken de precis tryckt ”like” för ett hjärtskärande inlägg på Tiktok. Ett inlägg om fågelungar vars bon skadats av vågornas svall; om oljans påverkan på fåglarnas hälsa. Och om hur stressad sälen blir av båtarnas buller. Och tänk; i vintras strejkade hans döttrar för klimatet; Naturen.
En ärofylld gärning.

Och med de väloljade metallkäftarna i aktern, kommer den vältränade farsan hinna fram till det ekologiskt certifierade hotellet, resans slutdestination, långt innan vinden fört oss till naturhamnen.

Så styr vi slutligen in mot naturhamnen för att uppsöka lugnet;
för att söka oss bort från stormen
på det vatten där det icke fanns någon storm.

Vi kastar ankar och skall finna ro.

Men när jag står på däck i min sömnigt småborgerliga seglartröja i vitt och marinblått, larvigt osexiga seglarshorts från Helly-Hansen, med stretchtyg över rumpan; viker segel, rullar tampar; då är det icke vågornas kluckande jag hör mot klippan. Inte heller är det Björkens sus eller Skärgårdstallens dova gnissel.

Det är musik.

Mitt i naturhamnen är den ankrad; Baggens största båt med metallkäftar likt vindkvarnar.
Och där, i sittbrunnen
dansar besättningen lättklädd till Euro-tekno.

Sinnet sjunker djupt och svart likt ankaret till botten.
Jag svär; säger till barnen att det var annorlunda förr, när folk kunde Sjövettsregler. När folk med båt kände till begreppet gott sjömansskap; hade skepparexamen;
respekterade tystnaden i naturen. Och jag spottar ur mig något om respektlöshet.

Men barn säger ofta det som är sant. De säger att jag är tråkig; att jag är en tant. Att jag är otrevlig och ”Bitschblickar” alla som vill ha det lite ”chill”.
Att segling suger.

Slår ner blicken och betraktar mina mediokra seglarskor av läder med väl knuten rosett på det nyskurade båtdäcket; går ner under ruffen.
Slår huvudet i dörrluckan. Blänger ilsket, svär åt maken;
säger att det är dags att skaffa en större båt; en båt med ståhöjd därinne, en båt med vita lädersäten, rymligare skåp, väggfasta speglar. Ordentligt kök.
En båt som går snabbare.
En båt med glänsande metallkäftar.

Och när jag hör takten från musiken därute befinner jag mig plötsligt på Ibiza; glömmer både sjövett och allt vad det heter. Jag skall minsann dansa till tonerna av euro-techno!

Önskar att jag hade stiletterna med guldemblem från Michel Kors i bagaget.
Att jag hade Pix Bruin för att smörja de bleka benen.
Men i väskan ligger blott en tub zinkvitt från Apoteket.
Letar febrilt efter bikinin med leopardmönster.
Men i väskan ligger blott en heltäckande baddräkt i marinblått från Polarn och pyret;
Jag letar förgäves.

Då kommer regnet.
Regnet kommer likt en välsignelse över naturhamnen. Musiken stängs av.
De dansande damerna på grannbåten tar skydd under däck.
Allt blir tyst.
Luften blir ren. Jag ser klart.
Jag ser klipporna.
Skogen.
Furan.

Vattnet är blankt. Vattnet är likt en spegel.
Precis som förr.
Och jag säger till maken; vi fortsätter segla. Vi fortsätter ett år till.

Niss Maria Legars