Webbkrönika – Håll skolan öppen
Jaha, nu hade det hänt igen.
Skolan hade just öppnat efter juluppehållet.. och nu är det alltså dags att konstatera att någon har brutit sig in i skolans lokaler. Det har hänt förut, under hösten, men det konstiga är att ingenting är stulet. Det måste vara några vandaler som hatar skolan! Ögonen riktar sig mot mig, som klassföreståndare för klass 9 S, skolans specialklass. ”Du får kolla upp det här”, sa studierektorn menande.
Min klass hade jag ”fått ” när jag sökte jobb som skolpsykolog. ”Hör nu, sa rektorn, det finns ingen speciallärare att få tag på till en viss liten grupp barn här, och då kan det kanske vara passande att Braathen lägger sin förstående arm kring dessa arma inte så skolanpassade barn, och samtidigt får Braathen jobba med verkligheten”. ”Bättre än ett psykologjobb, och nästa år kanske det finns en psykologtjänst här i rektorsområdet”, lade han till.
Det var alltså nu, knappt tre år senare som jag ”skulle kolla upp det här”. Jag hade jobbat kvar och jag hade fått min psykologtjänst, men bara på deltid. Det var jag helt nöjd med.
Det hade varit tre fantastiska år, som mycket riktigt lärde mig mycket om människors beteende, kanske mer än alla psykologiböcker jag läst. Alla ungdomarna hade ju ett gemensamt, de passar inte in i den vanliga normen för skötsamma barn. Det en brokig skara med både bra dåliga hemförhållanden, utländsk och inhemsk bakgrund, begåvad inte så begåvad, utåtriktade och tystlåtna och så vidare. Men dom hade något mer ”gemensamt” än att de inte passade in. Dom lärde sig tidigt i klassen att om man håller ihop och hjälper varann, så kan man uträtta märkvärdiga ting.
Håkan till exempel som var notoriskt sen, han dök aldrig dök upp förrän efter första kvartsrasten, fick ett bryskt uppvaknande en morgon, då hela klassen smög in i sovrummet med mammas gillande, ställde sig runt sängen där han fortfarande sov i godan ro, klockan 7, med snusprillan kvar under läppen och allt.
Eller när Lasse, efter ett försök att vara tuff, råkat sparka hål i dörrspegeln i en av svängdörrarna i skolan. Det skulle kosta massor av pengar att köpa ny, så klassen bestämde med slöjdlärarens gillande, att detta skulle bli slöjdlektioner, på övertid. Ett par dagar senare hängde dörren på plats.
En annan gång var det lektion i engelska i en grannklass. Läraren hade glömt nyckeln till lådan med Tandbergsbandspelaren där uttalsbandet var. Utan den riskerade det bli en trist grammatiktimme var alla överens om. Läraren kom in till oss i min klass och frågade om någon kunde hjälpa till? Per trollade fram ett litet verktyg, som han pillade loss sprintarna till gångjärnen på baksidan av lådan med, så..fixat.
Det som lärde mina elever vitsen med gemenskap, kom inte från något pedagogisk trollkonst, utan från den fantastiska sammanhållning med varann och ungdomarna, som lärarna i den skolan hade skapat och dagligen demonstrerade. Min klass fick ständigt positiva förebilder från vuxna. Man hjälpte varann, bytte lektionspass, hoppade in i lektioner, och hjälpte till när och var det behövdes. Och vilka lärarfester sen!
Hur gick det med inbrotten då?
Det bestämdes i all hast, att några frivilliga lärare skulle övernatta påföljande helg, utspridda i skolan försedda med walkie-talkies, korvmackor och kaffe. Polisen är informerad.
Senare på lördagsnatten hör vi klirret av en krossad ruta, vi smyger långsamt fram till ett rum där vi hör skratt och stoj och rusar in. Där satt de. ..inte mina elever …utan .. några grabbar som hade gått ut skolan åren innan. Några öl och en kortlek… och ”ursäkta men vi har ingenstans att ta vägen.” Det blev ju polissak. En vecka senare kom det blommor till oss, med ett meddelande:” Tack för att ni kom, ni är de bästa lärare vi haft..” Håll skolan öppen!
Tommy Braathen