Om en revycharmör och provokatör

Omslaget på Kalle Linds biografi om revykungen Karl Gerhard fångar den bild som många har av artisten, författaren, konstnären och eleganten såväl som provokatören Karl Gerhard på äldre dagar.

Rakryggad på både in och utsida, vältalig med finurligt ironiska texter i sketcher och kupletter som drev med sin samtids olika företeelser. Och visst nynnas det fortfarande ibland på melodin ”och så kommer det en gåsse” eller mumlas lite ironiskt om att ta igen ”på gungorna vad man förlorat på karusellen” trots att författaren till de de träffsäkra kupletterna gick ur tiden 1964, 74 år gammal, i Saltsjöbaden.
Här bodde han i många år i Villa Kråkan på nuvarande Strandpromenaden med sambon Göthe och många närboende hade Karl Gerhards adoptivdotter Fatima som kamrat.

Om Karl Gerhard, vars namn kan kännas som ett begrepp för den frackklädde estradör som var en omskriven kändis på sin tid och bra på att häckla och roa från scenen, har författaren Kalle Lind, som kallar sig diversearbetare i kulturbranschen, tecknat en levnadshistoria som rymmer så mycket mer än stunderna i rampljuset. Redan i förordet till biografin ”Karl Gerhard: Estradör och provokatör” väcker han en nyfikenhet hos läsaren att veta mer. Om huvudpersonens bakgrund och den tid han levde i, hur han levde och allt han gjorde på och utanför scenen. Om hur han gav antinazismen en röst trots att publiken svek och annat som på gott och ont blev rubriker i pressen eller först nu lyfts fram.

Det finns massor skrivet om och av Karl Gerhard och Kalle Lind har sett det som en ”övermänsklig uppgift” att ta del av allt som sagts om och av en person med så stor produktion och så mycket åsikter. Men menar att han läst tillräckligt för att teckna ”en livslinje med de viktigaste händelserna” och kunnat fånga ”centrala sidor av Karl Gerhards personlighet och konstnärskap”.
Porträttören Kalle Lind som själv har en skämtsam ådra och ett stort intresse för svensk kultur- och nöjeshistoria har delat in boken i 13 kapitel som alla slutar på -ören. Som i Revycharmören, Maskören, Adoptören och ”Nestören”. Klart man blir nyfiken och vill läsa mer. Och så finns det bilder i boken också.

Marie-Louise Gravestam