Minnen från Saltis och Duvnäs

Gunilla Petri, Kalmarbo uppvuxen i Saltsjö-Duvnäs. Journalist på dagstidning med konst och kultur som specialämnen. Anordnade nyligen en kulturutflykt till Saltsjöbaden och Saltsjö-Duvnäs för en hel busslast smålänningar.

Minnena trillar in. Behöver bara litet skjuts i portföret. Duvnäs gård ligger framför mig med Olle Nymans hem och ateljé. Precis som det såg ut för femtio år sedan.

Gruppen från Teatergalleriets vänförening i Kalmar är på besök i Saltsjö-Dufnäs och Saltsjöbaden. Olle Nymans ateljé står överst på programmet.
Det är härligt att guida och samtidigt få grotta ned sig i sina barndomsminnen. De kommer trillande på rad. Varje nytt minne väcker ännu ett.
Olle Nyman hörde jag mest talas som som barn. Han var konstnär liksom Lennart Gram och Eric Bodén och konstnär var ett märkligt yrke, inte helt accepterat.

Bussen har tagit oss en sväng längst Strandpromenaden förbi Dufnäs gamla gård och Prästgården utan kyrka.
Allt är sig likt och så annorlunda. Ringparksstugan finns kvar och är fortfarande träffpunkt men de två livsmedelsbutikerna, Ceders som hade bröstsocker för godissugna och A Lindgrens livsmedelsbutik, är borta, liksom den lilla presentbutiken vid Ringparken.

I Olle Nymans trädgård är det mesta sig likt men Röda Raden och Vita Raden har tillkommit. Idag dyra och beundrade, en gång på 1950-talet konstiga hus som såg ut som kättar. Men äppelträdgården sparades. Olle Nymans hus och ateljé är en oas med ständigt spännande utställningar. Guiderna är fulla av anekdoter och berättelser och vi bidrar med att Olle Nyman visade sina Commedia dell’arte-figurer i det kinesiska lusthuset i Kalmar stadspark för många år sedan. Nu återser vi dem i ateljén.
Besöket är lyckat och avslutas förstås i det trånga men gemytliga caféet.
Nu väntar nästa höjdpunkt. Isaac Grünewalds hem och ateljé. Vi tar den rätta vägen till Saltsjöbaden. Inte den snabba och fula huvudleden som känslolöst skär genom skog och berg. Här gick en gång vårt skidspår liksom vägen till Erstaviksbadet och svampskogen.

Nej, vi väljer den slingrande vägen mellan järnvägen, Duvnäsviken och Lännerstasundet. Tvärs över sundet växer en ny sjönära stadsdel fram. Här låg Tollare pappersbruk som framför allt gjorde tidningspapper (!) men gick i konkurs på 1960-talet. Av den en gång mäktiga fabriken i rött tegel som dominerade utsikten från Saltsjöbadsvägen syns ingenting.
På väg till Grünewalds hus tar vi en sväng förbi Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden, Ferdinand Bobergs allkonstverk. En regnig höstdag som denna öppnar sig kyrkorummet som ett tusen-och-en-natt-palats med det överrumplande kritvita altaret av carraramarmor i fonden och rymden fylld av glittrande guld.

Villa Lugnet som numera heter Grünewaldvillan, möter med en bokstavligt öppen famn. Johan Öhlin som tillsammans med hustru Gunnel förvaltar konstnärshemmet står i dörren och välkomnar. Hallen reser sig i oändlighet mot taket, spriraltrappan och balkongen en våning upp påminner om en Harry Potterscen. Bakom toalettdörren döljer sig en överraskning – två toaletter med vackra skjutdörrar.
Johan Öhlin berättar livfullt om hur det är att förvalta ett konstnärshem och Gunnel fyller i när vi andäktigt och roat visas runt i de många rummen. Ändå upp i tornrummet som syns vida över Saltsjöbaden.
Glad och litet mallig lyssnar jag på hemvägen till kommentarerna i bussen. Om den mäktiga kyrkan, om familjen Öhlin och det ansvar de frivilligt tar för ett kulturarv och om hur mysigt Olle Nymans hem var. Det känns fint att få uppleva sin barndom med nya och med andras ögon.

Gunilla Petri