Krönika – Magisk augusti
Gatornas asfalt brinner orangegul i augustieftermiddagens sensommarljus. I bilarna som kör mot den lågt stående solen, kisar föraren besvärat med en hand till skugga, trots det nedfällda solskyddet. Allt eftersom ljuset avtar, slocknar asfalten, kvällen lider mot natt och det intensiva bruset från biltrafiken tystnar.
Dagarna är mestadels varma och torra denna sommar och augusti är inget undantag. Gräsmattor som drar åt gult, frasande frövingar från lindarna som blommat så ovanligt rikligt i år. De klibbiga trottoarerna under lindarna, för att inte tala om klibbiga biltak och bilrutor…
Och så den där bitonen av sorg. Den kommer smygande när kvällarna mörknar, men så länge det är varmt ändå, går det an. Man kan glömma det som biter en i svansen lite – arbete, skola, plikter av olika slag. Och så kommer tankarna på att man måste ta vara på det som är kvar av sommaren. Och i värsta fall blir man stressad, ska hinna njuta av det och det och det. Svårt att njuta alla gånger när det ibland känns som tvång.
Fortfarande sommarhimmel. Kan jag spara den? Fortfarande pilar tornseglarna snabbt över himlen, men inte länge till. Kan jag spara ljudet i öronen? I hjärnan? Jag tror det. Minnet av den gula renfanan längs vägkanterna. De första solvarma hallonen, som smälter i munnen. Kantarellerna och blåbären. De njutbaraste kvällssommardoppen, särskilt när plikterna krävt dagen. Fullmånen, som aldrig är så stor och sentimental som i augusti. Doften precis när regnet börjar falla. Det finns ett ord för det. Petrichor. Från grekiskans klippa eller sten och ordet för blod, gudarnas blod. Varje gång jag drar in ett djupt andetag med den doften säger jag ordet och känner att människan alltid känt den doften, genom historien.
Märkliga händelser upplevde jag en tyst natt när jag var väldigt trött och skulle åka taxi. Inom tio minuter skulle taxin komma, det var varmt ute, jag satte mig på ett lågt staket som gick i 90° vinkel mot vägen där taxin skulle komma. Såg något röra sig i ögonvrån, vred försiktigt på huvudet och där satt en slank unghare. Jag satt stilla, den satt stilla och tittade på mig. Kanske tio sekunder senare skuttar en likadan hare fram och sätter sig en liten bit från den första. Vi tittar stilla på varandra. Efter ytterligare tio sekunder slöhoppar en tredje likadan hare och sätter sig på ungefär samma avstånd som de andra två har mellan sig. Totalt lugn råder, alla tre sitter på bakbenen med framtassarna hängande i luften och tittar på mig. Jag tror knappt mina ögon. Tycker att jag nog borde säga något – jag brukar prata med harar. De stannar och lyssnar om jag står stilla och inte pratar högt – så jag säger att jag är förvånad över att tre så vackra harar sitter och beskådar mig där i gatlyktans sken. De vickar lite på öronen, reser sig långsamt och börjar lojt dansa runt varandra. Boxar lite slött med frambenen ibland. De håller på en liten stund, rör sig bort mot bilarna längre bort på gatan och börjar dansa och hoppa runt dem. Ibland stannar någon av dem och kikar fram bakom en bil på mig ett ögonblick, och sen leker de vidare.
Taxin kommer, jag är rädd att hararna ska komma under bilen. Men de hoppar upp på gräsmattan, taxin kör försiktig fram så långt det går mot mig. Ut stiger “Lurch” i svart kostym, kritvit skjorta och stora välputsade skor, öppnar bakdörren och säger långsamt, med djup röst: Stig in, madame! Kan resten av augusti slå detta, näst intill overkliga? Tveksamt!
Lurch? Butler i tv-serien Familjen Addams. Googla bild!
Ansa Messner