Krönika – Dagen blir bara bättre och bättre

“John Bark är grafisk designer och redaktör. Han driver online-museet MoGA och e-handelssajten mogarts.se tillsammans med sin syster Molly Bark.
MoGA är baserat på Jane Barks stora samling
illustrationer.”

Jag växer upp med två formgivande föräldrar. Mamma Jane är välkänd illustratör och pappa Stig formgivare med egen byrå. Mamma är helt okänslig för min fars koleriska temperament, själv utsätts jag ofta för det. Eller provocerar fram det. Så här kunde det gå till en vanlig morgon när familjen lämnar villan på Ringvägen för att åka in till jobben i stan. Jag hade just fått min första riktiga anställning, på en reklambyrå, och ska snart flytta hemifrån.

Platsen: vårt kök en stressig vintermorgon sent sjuttiotal. Diskmaskinen har lagt av. Alla är klädda för avfärd. Pappa Stig har öppnat luckan och till hälften försvunnit in i maskinen, rotandes efter felet. Han har lagt morgontidningen på botten för att slipsen inte ska bli blöt. ’Kom nu, jag är sen’, ropar mamma Jane utifrån hallen. Min syrra Molly har redan gått till skolan. Stig svär irriterat inifrån i maskinen. En arm sticker ut. Famlar i luften. ’Ge mig ficklampan, John’. Jag ska just kroka ned stavlampan som sitter på sin magnet vid den öppna spisen i köket då min blick fastnar på de två snygga salt- och pepparkvarnarna i glas och krom som alltid står på vårt matbord. Dansk design. Estetiskt tilltalande prylar är viktiga i föräldrahemmet. Ströare och kvarn är höga och cylinderformade. Precis som ficklampan, tänker jag och innan jag är färdig med tanken har jag satt saltströaren i pappas utsträckta hand.

Hand och arm dras in i maskinen. Kort tystnad. Sen hörs ett lätt, men tydligt, frasande ljud där inifrån. Som när salt träffar tidningspapper.’För faaan, John! Vad i helvete håller du på med! Han flyger ut ur maskinen. Högröd. Slipsen är blöt. Stig slungar den danska ströaren i stengolvet med full kraft. Tusen bitar. Nu är både diskmaskin och ströare trasiga. Pappa är galen. Jag lämnar köket halvspringande, hysteriskt skrattande. Han följer efter mig, svärandes, gormandes. När vi passerar Jane som står påklädd i hallen frågar hon: ’Vad gör ni?’ Stig stannar mitt i steget och bara stirrar på henne. Janes oskyldiga kommentarer får vreden i honom att stiga ytterligare några grader. Nu ger det mig tid att fly ut till den väntande bilen.

Lugnet lägger sig under resan in till stan. Stigs koleriska explosioner accelererar visserligen från noll till hundra på en sekund. Men utbrotten går fort över. Själv är jag på gott humör hela dagen och skrattar högt så fort jag tänker på hur pappa saltar tidningen inne i diskmaskinen.Jag ska få skratta mer ska det visa sig, dagens humortoppar är inte över än. Inte heller min mammas temperaturhöjande kommentarer.

Det är vinter och halt. Som vanligt pratar pappa hela vägen hem, han hamnar på ett stickspår och mal på. Mamma och jag lyssnar. Det har snöat hela dagen, blixthalka råder och när Stig svänger in på den lilla avfarten som leder till huset får han sladd. Med låsta hjul kanar bilen på den snötäckta blankisen rakt mot vår och grannens stora brevlådor i trä som är monterade på staketet mot angränsande tomt. Stig kramar ratten. Men kursen är satt, kollisionen oundviklig.
Fronten krossar först grannens brevlåda och träffar därpå vår egen låda snett underifrån. Den far iväg som en projektil, ut ur synhåll, säkert två, tre meter upp i luften. Ner med ett brak på framluckan. Bilen har stannat. Stig slår sakta av tändningen. Det knäpper från motorn. Inte ett ord, inte en svordom. Illavarslande. Brevlådan ligger på huven. Bucklan är ordentlig. Vi stirrar. Så säger mamma: ’Varför gjorde du så där?’

John Bark