Krönika – Att möta en hund och inse pudelns kärna

Anna Sjögren är samhällsgeograf och har bott i Fisksätra sedan 2006. Hon gillar att vandra och springa i skogen och att skriva. Under våren har hon deltagit i en skrivarverkstad i Fisksätra folkets hus.

Häromdagen mötte jag en pudel. Den dök upp från ingenstans och fick mig att hoppa till på hällberget i det lilla naturreservatet där jag brukar vandra. Det var en söt liten rackare. Ljusbrun och med päls som ett litet ulligt lamm. Strax därefter kom husse, en ung kille på 25-30 år. Han hade noll koll på hunden som hoppade ystert och sprang runt som en valp.

”Det är koppel som gäller här”, sa jag milt men kanske aningen retligt.
”Jag tyckte den skulle få springa fritt”, svarade killen i försvar.
”Ja, då får den göra det någon annanstans”, sa jag bestämt. “Det här är ju naturreservat”.
Jag gick vidare på stigen allt medan husse och nu också matte försökte kalla hunden till sig. Då hör jag killen säga efter mig, i en sådär lagom dryg och självrättfärdig ton:
”Naturen är till för alla.”

Det var nära att jag vände om. Nära att jag följde en ingivelse att förklara på ren västgötska, tydligen bräker jag på boråsiska när jag är berörd:
”Lille pôjk, naturen är inte till för dig. Du finns till tack vare naturen”.
”Och. Naturreservatet är inte till för din hund, utan för de vilda djuren och växterna som vi har trängt undan från alla andra områden med vägar, odling, hus och betong. Men naturreservatet är också till för friluftsliv, så du och din hund är ändå välkomna att vistas här – på ett villkor – att du håller din hund i koppel”.

Det var nära, men jag sansade mig. Tänkte att han förmodligen inte var inställd på att lyssna utan att gå i försvar, så jag valde en mer zen-filosofisk approach och gick vidare. Väl vetande att 15 meter längre bort skulle han passera en stor informationstavla, med en uppmaning i text och bild till alla hundägare, om att använda koppel under alla tider på året.

Under corona-tiden har det blivit ett ökat tryck på det lilla naturreservatet som innehåller ett av Nacka kommuns mest värdefulla naturområden. Eftersom jag ofta har vandrat runt och ibland igenom området har jag kunnat iaktta ett ökat slitage – fler nötta stigar, mer skräp, renplockat på småkvistar runt rastplatser, etc. Jag har också träffat på flera som testar gränserna för vad som är tillåtet i naturreservatet och agerar mer som om de vore i sin egen privata rekreationspark där de paddlar runt och skriker till varandra. (Båtar är inte tillåtna på den lilla insjön).

Skogen och sjön kan inte tala, tänker jag, så ibland ger jag dem röst. Det är mitt sätt att ge tillbaka till naturen och en plats som skänkt mig både energi och stillhet.

Tendensen med hårdare tryck på våra naturområden har uppmärksammats på flera andra håll under hösten, med såväl slitage på leder, som ökad nedskräpning och skrämda djur. Vi har fått läsa om stockholmare som behandlar både tamboskap och älgar utan vare sig folkvett, empati eller respekt när de låter sina barn gå in i beteshagar eller stressar sönder älgar för att ta bättre selfies. Är de bara okunniga eller vet de bättre men har attitydproblem?

De föreslagna lösningarna handlar om skräpplockning, information och folkbildning om allemansrätten. Det är bra förslag för att komma tillrätta med ren okunskap, men det biter knappast på attityder som kommer av uppfattningen att naturen är till för människan och människans husdjur.

Det kan låta oskyldigt eller rentav progressivt, att säga att naturen är till för alla. I själva verket är denna människocentrerade eller antropocentriska världsbild en del av grundorsakerna till hur samhället i stort behandlar naturen och planeten. Det är en pelare i den etablerade världsåskådningen. Något som man intet ont anande kan möta var som helst i samhället runt omkring sig, som i en söt liten pudel på stigen.

Jag tror att vi behöver hitta sätt att förändra den gängse världsåskådningen. Från en människocentrerad till en mer medveten, sammanvävd och holistisk världsbild. Vi behöver skapa medvetenhet om att människan är både en del av och beroende av naturen. Samtidigt som människan påverkar naturen i så hög grad att djur och växter är beroende av människans beslut. I de stora samhällsbesluten, men också av vanliga människor på sin dagliga promenad med hunden, häromdagen och varje dag.

Anna Sjögren