Webbkrönika -Fånga platsens själ

Trött är min kropp. Trött är mitt sinne;
Trög är tanken efter gårdagens flärdfulla mingel.

Det är söndag morgon.
Och trots att min dammiga yrkestitel kräver en tidning med svärta,
en tidning med tryck,
zappar jag förstrött; otåligt i det digitala flödet som aldrig tycks mätta.
Som aldrig ger mättnad.

Men när nyhetsflödet scrollats igenom. Runnit igenom,
likt sanden i ett timglas
stannar den rastlöses finger
vid orden som väcker blicken.
Väcker tanken;
Kommunalrådet vill ”sätta Nacka på kartan”.
Fånga platsens själ.
Tolka platsens DNA.

Och med gårdagens rus i kroppen blir jag glad härvid;
Ty det är nu det händer:
Kommunens unika historia och synnerligen rika arkitekturarv ska få den omtanken,
platsen och uppmärksamheten
den förtjänar.
Kommunen, vars identitet bottnar i det ”DNA” naturen givit oss,
kommunen vars själ byggts upp från generation till generation;
format marken vi går på.
Uppfört husen vi lever i.
Fyllt luften vi andas.
-Däribland Saltsjöbaden i egenskap av villa och- societetsbadort. En badort vars uppbyggnad intimt förknippas med Saltsjöbanans dragning och dess tillhörande stationsmiljöer.

Ett arv till oss; tillika en gåva till det lokala näringslivet.
Det kallas för plats- och destinationsutveckling.

Maken tittar på mig med granskande blick.
Skjuter fram en kopp svart. Nybryggt.
Starkt.
Och med en klunk övergår gårdagens glädjerus till bitterljuv baksmälla.
Ger mig huvudvärk. Gör mig illamående.

Och sinnet som blott såg,
börjar inse;

Varken den anrika badorten eller den historiska industribyggnaden.
Varken villaområdet eller sommarnöjet.
Varken den gamla stationsmiljön eller badhotellet.
Varken gran eller fur.
Varken berg eller vatten.

Inget av detta tycktes kunna sätta Nacka på kartan.
Fånga platsens själ.
Fånga platsens DNA;

Mannen som sökte Nackas identitet
Fann den.
Fann den i  graffiti muraler.
Det är i muralmålningar kommunens själ skall återspeglas.
Det är i muralerna kommunens DNA skall återfinnas.

Och då uppdraget att tolka platsens själ ansågs synnerligen svårt, flögs konstnärer in.
Inte från när,
utan från fjärran.
Allt för att bistå med tolkningen av platsen själ,
ty det fanns icke någon konstnär i Saltsjöbaden och inte heller i övriga Nacka som hade förmågan.
Och det kan man ju icke heller begära.

Och emedan det sprayades lite här och sprayades lite där

lämnade Saltsjöbadsborna sina barntill hockeyträning om måndag, dans och ridning om tisdag,agerade gymnastikinstruktör om onsdag, pistade slalombacken om torsdag,arrangerade drink om fredag hängde på Holmen om lördagsamt polerade båten om söndag.
Allt med god och högaktningsfull tilltro kring den kommunale faderns omsorg om det Wallenbergska arvet han hade att förvalta. Men därom tog Saltsjöbadsborna miste.
Ty för varje färgstråle graffitti som sprutades på murarna i Nacka,
föll likaledes vattnet in i Igelboda station, tillika en del av det Wallenbergska arvet
och skapade sår i byggnadens erbarmliga kropp.

Och lika målinriktat som färgburkarnas droppar klistrades på kommunens väggar
i syfte att måla platsens själ
såsom dess själ aldrig tidigare varit,
lika målinriktat tilläts regnet falla ner över den trötta byggnaden.

Byggnaden, vars själ var sann.
Sann men sårbar.
Sårbar men värdefull.

Och om allt detta ville miljö- och stadsbyggnadsnämndens ordförande veta intet,
ty hon var upptagen med att mingla med byggherrarna och trafikförvaltningen.
Och härvid var det viktigt att upprätthålla trevlig stämning
varpå man talade om höga hus och om tunnelbanan.

Året är 2020. Igelboda station står åter inför inkvisitionen.

Och när grävskopan,
hungrig,
står bredvid stationsbyggnaden med rostig käft.

Då ska vi snart se,
Snart förstå;
Att den vilsne målar.

Blott den vilsne vandraren målar.
Målar graffiti muraler.
Vid Igelboda station.
För att fånga platsens själ.

Niss Maria Legars